Varför tror någon på värderingsinstituten?

I DN berättas att Moodys nedgraderat ett antal Europeiska banker, däribland några av de Svenska. Man kan med goda skäl ifrågasätta dessa institut både när det gäller affärsmodeller, metoder och moral.

Affärsmodellen går ut på att man sätter sina betyg utan något som helst ansvar inför dem som litar på dem. Man har genom lobbying och mutor fått igenom lagar i USA som låter dem komma undan med att medvetet sätta för höga betyg på instrument - t.ex. CDO:er. Lagarna gör det i stort sett omöjligt att komma åt dessa även om de begått rena bedrägerier, läs t.ex. "Legal liability of Credit Rating Agency in rating CDO". Givetvis var det en extremist som Bush som skrev på dessa lagar.

Metoderna de använder lämnar ju också de mycket i övrigt att önska när det gäller riskvärdering och värdering av säkerheter. Bland annat är det lätt att se att risker med pro-cykliska förlopp är gravt underskattade, Detta är ju inbyggt i de modeller som kan härledas till Chicago-skolans lassiez-faire-politiska förenklingar. Dessutom finns det ju också inbyggt i modellerna faktorer som gör att två banker som har exakt samma riskexponering och samma tillgångar, men en finns i USA och en utanför kommer att få olika betyg. Jag överlåter åt läsaren att gissa vilken som får det högre betyget.

Till sist moralen. Att tro att man inte på Moodys och de andra kände till att Lehman Brothers hade nått vägs ände långt före konkursen  är inte trovärdigt - snarare finns det tydliga bevis på att man medvetet undanhöll den informationen för att bibehålla sina intäkter så länge som möjligt.

Och på dessa bedragares och lögnares påståenden hänger Europas framtid! Det är ett skrämmande perspektiv.

Jag blir så trött på propagandan

I dag stötte jag åter på en av de lögner som sprids av libertarianer och nyliberaler i ett försök att mörka den ekonomiska brottslighet som bedrivits av - främst amerikanska - storbanker. Man påstår att regeringen (den amerikanska) tvingat bankerna att låna ut till människor som inte kan betala tillbaka, och att detta skulle vara grunden till "sub-prime"-skandalen och den finansiella kraschen. Detta är en uppenbar lögn, och den har sitt ursprung i den debatt som fördes när lagen "Community Reinvestment Act" infördes 1977. I sådana debatter framkommer ju alltid de mest vildvuxna argument och påståenden, men det fanns inget vare sig i den ursprungliga lagtexten eller i de förändringar som i omgångar genomförts i den som tvingar en bank att låna ut till någon som inte klarar en ordinär kreditkontroll. Tvärtom skrivs det i lagens portalparagraf att det förutsätts att sedvanlig kreditprövning sker.

Bakgrunden till lagen är att det hade utvecklats en praxis bland banker att inte ens göra en kreditprövning om en tänkt investering låg i vissa områden. Detta kallades för "red-lining", och innebar att en hyresvärd som ägde en fastighet i t.ex. en slum inte kunde hålla fastigheten i vettigt skick, och ännu mindre renovera den, trots att han hade hyresgäster, intäkter och säkerheter som hade räckt för ett lån i ett annat område. Lagen tvingade heller inte bankerna till särskilt stora åtgärder alls, bara till att kreditpröva utan hänsyn till plats (på samma sätt som det finns lagar som förbjuder banker att vägra låna ut på basis av kön, ras och religion). Sedvanlig kreditprövning - men gör den! - var lagens bokstav och innebörd.

I debatten efter finanskraschen har bland andra Ron Paul åter gjort påståendet att lagen tvingade fram lån till "dåliga" gäldenärer. Detta påstående motsägs av alla undersökningar som gjorts. Man har kontrollerat vilka lån av olika slag som fallerat, och resultatet har entydigt visat att lån som uppkommit i banker som helt styrts av lagen (den omfattar inte alla finansiella institutioner) i något program relaterat till lagen har haft lägre risk än andra lån. Något som tyder på att marknadsekonomin ibland fungerar som den skall. Man kan nämligen förutsätta att fastigheter i slumområden inte påverkats värdemässigt av fastighetsbubblan, och därför belånats till lägre belopp som mer motsvarar deras reala värde. Man kan också förutsätta att man på andra sätt gjort noggrannare prövningar i dessa fall än i icke-slumområden.

Sålunda har vi här en lögn från nyliberalerna - igen. Men den är inte oväntad. Nyliberalernas och libertarianernas hat mot staten och alla regleringar verkar ursäkta vilka lögner som helst. Deras perversa ideologier - som har det gemensamt att de hyllar och gynnar den girigaste och hänsynslösaste på den för tillfället svagastes bekostnad - leder obevekligt till ett feodalt samhälle, på samma sätt som kommunismens "proletariatets diktatur" leder till nomenklaturans upphöjelse till feodalherrar.

Åtstramningar inte rätt medicin

Man kräver åtstramningar av greker, italienare, portugiser och andra. Alla vet att det är ett stensäkert sätt att få en recession att övergå i depression, men det verkar man ge fan i. Vad som händer med fattiga greker och portugiser - som minst av alla bär skulden för dagens bistra verklighet - det skiter man i.

För att nu ta Grekland, så emanerar ju problemen huvudsakligen ur tre källor: korruption, skattesmitning och finanskrisen. Inget av dessa problem kan sägas vara den vanlige grekens "fel". Korruptionen och skattesmitningen kan ju tämligen enkelt härledas ur en historia av först militärdiktatur och sedan en följd av regeringar av olika färger som utövat sin makt lika mycket genom politiska tillsättningar av mängder av övertaliga och partilojala tjänstemän som genom politiska beslut. Av detta följer givetvis en attityd av att man inte får något för sina skattepengar, och man undviker med alla medel skatt. Och med en ineffektiv skatteförvaltning är det ju inte så svårt. Utom för den "vanlige" greken. Hen betalar källskatt precis som vi gör här i Sverige, så utrymmet för smitning är ganska litet.

Det man inte gör är att klämma åt de riktiga skurkarna. De sitter kvar med sina hopstulna miljardförmögenheter, som de kan fortsätta att använda till att lobba för fortsatt oreglerade finsnsmarknader och betala korrupta ekonomiprofessorer för att ge ett vetenskapligt sken åt den extrema högerpolitik som förs både i Europa och i USA. Jag är inte revolutionär till min läggning, men skulle inte gråta mycket om det gjordes en revolution och sedan dessa rövarbaroner plockades ut på en bakgård (den får vara tämligen stor) och sköts lite stillsamt. Det lidande de i sin girighet orsakat är så enormt att det är svårt att beskriva. Att sedan USA:s justitiedepartement låter bli att använda de metoder man så gärna använder mot annan organiserad brottslighet för att klämma åt dessa plundrare visar hur djupt korruptionen når.

Hollande ett litet hopp

Fransmännen verkar ha valt en socialist till president. Det återger mig ett litet hopp om mänskligheten. Tyvärr har ju det internationella finanskapitalet - ni vet dom där som med hänsynslös girighet har plundrat världen på enorma värden - resurser att sabotera och ställa till det för Frankrike. Det har dom ju gjort förut när fransmännen valt "olämpliga" politiker. Vi får väl se vilka metoder som används den här gången.

Är Reinfel helt obildbar?

När man läser Aftonbladets rapportering från moderaternas länsstämma i Norrbotten så kan man undra om mannen är helt obildbar. Han går till storms mot socialdemokraternas förslag om att ta bort den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år, och att ta bort restaurangmomsen. Han hävdar därvid att detta skulle öka ungdomsarbetslösheten. Dessa påståenden är i det första fallet emot bättre vetande - sänkta arbetsgivaravgifter har inga mätbara sysselsättningseffekter - och i det andra fallet är det mycket tveksamt om några effekter kommer att kunna mätas. Det finns - som nästan all forskning på området visar - nämligen många faktorer som talar emot båda dessa skatterabatter/bidrag. I själva verket har ju McDonalds - tvärtom vad man talar om i sina co-brandingkampanjer med högern  - i handling visat att man inte tror på en restaurangmomssänkning som en efterfrågestimulerande åtgärd. Man har ju nämligen tidigare inte sänkt priserna på mat för avhämtning trots att momsen där sedan länge legat på den lägre matmomsens nivå. Och just där finns enligt min uppfattning det enda argumentet för att behålla den lägre restaurangmomsen - nämligen att det inte finns någon anledning att mat skall beskattas hårdare för att den äts på restaurang i stället för hemma. Någon effekt på ungdomsarbetslösheten som står i rimlig relation till kostnaden har den ju inte.