En skamfläck på svensk rättvisa

I en dom - NJA 2007 s. 157 - har Högsta Domstolen i ett svep vänt bevisbördan för preskription från borgenären till gäldenären, och därmed i praktiken avskaffat preskriptionslagen. Fram till denna dom gällde att borgenären måste visa - t.ex. med mottagningsbevis eller liknande, att han sänt kravbrev till gäldenären inom den lagstadgade preskriptionstiden. Detta är ju en rimlig tingens ordning. Preskription är ju till för att skulder skall krävas in och avslutas inom rimlig tid. Dessa tider var ju rundligt tilltagna - tre år för konsumentfordringar och tio år för skuldebrev. I och med domen inträder aldrig preskription.

Hur kommer jag fram till det?

I lagen sägs att preskription avbryts genom att

• gäldenären erkänner skulden - t.ex. genom att han betalar på den
• genom att gäldenären får ett brev med krav eller påminnelse
• genom att verkställighet begärs hos kronofogden

Det ankommer på borgenären att visa att preskriptionsavbrott skett - detta framkommer i förarbeten, i lagtexten och av praxis. Högsta Domstolen framhåller också detta i sin dom - borgenären har bevisbördan för preskriptionsavbrott.

När det gäller den första och den sista av punkterna ovan är ju bevisproblemen rätt små. Har någon skrivit ett brev där det framgår att skulden kvarstår, om han betalt på skulden eller om han nåtts av kronofogden eller kronofogden delgivit, så bryts preskription. Problemet utgörs av den mellersta punkten - att gäldenären skall få ett brev med krav eller påminnelse. Och det är här HD gjort sin skamliga praktgroda. Man har sagt två saker i domen:

1. Om ett större antal brev sänts inom preskriptionstiden, så skall minst ett anses ha kommit fram. Man specificerar inte antal, men i det avgjorda fallet ansågs 5 st räcka.
2. När man prövar om ett större antal brev har sänts, så går man på borgenärens påståenden om detta.

Det är den andra punkten som innehåller tankegrodan. Man hävdar nämligen att de utdrag ur inkassoföretagets datasystem som insänts som "bevis" bevisar att breven sänts. Om borgenären också skickar utskrifter av breven så är saken fullständigt klar. Det finns minst ett problem med detta.

Om man inser att inkassobolagen sköter sina register helt själva och kan lägga till sådana här uppgifter efter eget skön och har tillgång inte bara till själva programvaran utan också direkt kan ändra i den underliggande databasen, så inser man att påståenden om avsända brev bara är just påståenden - om än i ett speciellt format.

Men - säger vän av ordning - inkassobolagen står ju under datainspektionens tillsyn (finansinspektionen i vissa fall). De ser väl till att bolagen sköter detta på rätt sätt? Det har också Göta Hovrätt i något rättsfall använt som argument i sina domskäl. Men detta är en illusion.

Ja, en del av bolagen står under datainspektionens tillsyn. Ytterligare några under finansinspektionens. Men - och det är själva kärnpunkten - den tillsynen är rätt begränsad. De har varken kompetensen, de legala möjligheterna eller de tekniska möjligheterna att kontrollera att registren är korrekta i det avseende som här är aktuellt. Om inkassobolaget i efterhand lägger till en post i registret och påstår att den säger att den visar att ett brev sänts, så kan ingen bevisa att den är falsk. Inte ens om datainspektionen skulle komma in direkt efter införandet skulle de kunna ens undersöka det - än mindre bevisa det.

Men inte gör väl inkassobolag sådant?

Jo, det är liksom det dom gör. Det finns säkert dom som inte satt detta i system. Men om du som ombud åt t.ex. en bank missat adressuppdateringar för påminnelser på ett sådant sätt att du inte får några returer, och du därmed har sumpat deras rätt att få betalt för deras fordran, så gör du det som krävs. Annars är den som gjort misstaget historia. Och kanske bolaget förlorar en kund.

Men sen har vi dem som satt detta i system. Ett av de jag känner till är Aktiv Kapital-gruppen, som tidigare ägdes av den tämligen skumme norske "affärsmannen" John Fredriksen. Numera verkar inkassodelen av gruppen ägas av Intrum Justitia, som inte heller de verkar ha helt rent mjöl i påsen.

AK-gruppen var en ogenomtränglig snårskog av bolag som huvudsakligen ägnade sig åt att köpa avskrivna fordringar från banker och andra kreditinstitut. Enligt deras marknadsföring spelade det ingen roll om fordringarna var preskriberade. Man köpte fordringarna i stora mängder till priser från 1 - 15 % av deras nominella värde. Sedan såg man till att fabricera preskriptionsbrytande brev. Huvudsakligen skedde detta när man överförde data från det gamla inkassobolaget till sitt eget. Importen sker i ett människoläsbart format där man raskt införde anteckningar om utsända brev. För säkerhets skull brukar man hävda att de breven inte kan återskapas, men att man kan visa ett exempel på hur de såg ut. Man kan säga att om bolaget inte kan "återskapa"/"rekonstruera"/"producera" breven så är ett ganska säkert tecken på att bevisningen är fabricerad.

Det finns tre bolag som jag genom olika kontakter inom bolagen vet att de tillämpar dessa metoder i olika utsträckning. Jag skall - bortsett från AK-bolagen - inte namnge dem här.

Det finns bara ett sätt att rätta till detta. För dem som redan råkar ut för detta så är det en fällning i Europadomstolen som gäller. Det finns åtminstone två personer som förbereder anmälan. Men politiskt gäller att lagen måste ändras så att den genom förtydligande gör att det åter krävs bevisning på att gäldenären fått brev - det var enligt min uppfattning vad lagstiftaren avsåg när lagen skrevs. Detta är det enda anständiga givet att borgenären har 3 respektive 10 år på sig för att skaffa ett påskrivet mottagningsbevis, en delgivning eller ett verkställighetsbeslut.