Jag lyssnade i går kväll till partiledardebatten i Agenda. Det hände ju inte mycket. En trött statsminister. En feg S-ledare som inte vågar ta striden för social rättvisa, Några andraplansfigurer som försöker ta plats med märkliga utspel. Annie Lööfs uppmaning till Löfven att "ge sig ut i verkligheten" tog väl någon sorts märklighetspris.
Vinster i välfärden? Varför bara V som kraftfullt är emot, när Svenska folket är så tydligt emot? Kan man inte få valfrihet utan vinstdrivande företag och riskkapitalister.
Skolan? Björklunds ursäkter börjar ju bli riktigt tjatiga. Hans politik går också emot all kunskap som finns på området.
Lööf - man hoppas ju att C avskaffas i nästa val. De saknar helt existensberättigande. Ärligt talat verkar Lööf vara den enda partiledare som är rejält taburettkåt.
Sen det där med regeringsalternativ! Varför håller Reinfeldt på och tjatar om det. Efter nästa val kan det vara en rejält stympad allians - kanske bara två partier på den kanten. För mig har ju alliansen inneburit att stödpartierna är ointressanta eftersom konsekvensen av alliansen är ren moderat mutpolitik - den som betalar bäst får sina önskelagar.uppfyllda. Skillnaden mot S är stor. Om stödpartierna till dom faktiskt får inflytande oberoende av taburetter, så ser jag ju S som det mest trovärdiga alternativet. När väljarna sagt sitt kompromissar de med lämpliga partier. En förutbestämd allians gör ju att det inte spelar någon roll om jag röstar på M eller Fp - det blir samma i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar