Enkla lösningar finns inte

I sin kolumn i Aftonbladet frågar sig Oisín Cantwell hur vi kan acceptera att en människa som gör det vi begär - vittnar i en rättegång - får trakasseras av gäng som solidariserat sig med de som dömts i rättegången. Svaret är naturligtvis att det gör vi inte, men vi är i allt väsentligt impotenta när det gäller att åtgärda problemen.

Man bör alltså i stället fråga sig varför vi inte kan åtgärda problemen - det är ju ingen som vill ha det på det här sättet. Vari ligger svårigheterna?

Ett av problemen är ju tron på enkla lösningar. Media och populistiska politiker argumenterar ju för den vanliga lösningen på alla rättsproblem - hårdare tag. Fler poliser, hårdare straff, mer övervakning, lägre beviskrav och andra repressiva åtgärder är det enkla receptet. Detta trots att all seriös forskning och all erfarenhet visar att receptet inte fungerar. I många stycken är hårdare straff kontraproduktiva och leder till mer och svårare brottslighet. I USA, där hårdare-tag-doktrinen har drivits till sin spets, tvingas man släppa ut brottslingar därför att priset blivit för högt. Man har inte råd att låsa in alla man dömer . Låt oss inte gå den vägen. Den leder bara längre in i kaos.

Straff för brottslighet är starkt socialt betingad. Om man ser på USA så står det helt klart att det är vanligare med våldsbrottslighet i fattiga områden än i rika. Att lagföringsfrekvensen för icke-vita förövare är betydligt högre står också klart. Det avspeglas ju också i att fall där modern DNA-teknik friat dömda våldtäktsmän i princip alla handlat om svarta män som dömts på utpekande. Det finns få skäl att misstänka att bilden är annorlunda för andra brottstyper. Hårda tag leder alltså till fler oskyldigt dömda. Sorgen och pinan för dessa män - för det är nästan alltid män - och deras anhöriga är väl så stor som sorgen hos offren och deras anhöriga. De senare drabbas ju också av att ha bidragit till att beröva en medmänniska en - ibland stor - del av sitt liv. Vi är en bit in på den vägen. Dags att vända.

 Men vad göra då? Om inte repression leder till mindre brottslighet, så måste vi fundera över orsakerna. Självklart har brottslingar ett eget ansvar. Det egna ansvaret skall givetvis avspeglas i straffen. Men vi måste åtgärda fattigdomen, utanförskapet och gruppisolationen. Vi måste åtgärda ojämlikheten, isolationen och utslagningen. Åtgärder mot detta kostar pengar - men att inte åtgärda problemen kostar många gånger mer. Problemet är här att kostnaderna kommer i nästa eller nästnästa mandatperiod, och tas ur andra kassor än de kassor där det nu sparas.

Sedan finns det ju en brottslighet i samhället som nästan aldrig bestraffas. Den som begås av vita män i kostym. Dom där som i USA stal miljarder från pensionärer, husägare, aktieägare och skattebetalare. De beskyddas i stället. I Sverige är den brottsligheten mindre spektakulär, men den pågår - oftast utan att ens utredas - i banker och finansbolag, i inkassoföretag och byggföretag och inte minst i riskkapitalbranschen. Det handlar om bedrägerier i stor skala. Alla vet att den finns där, men ingen vill, kan eller törs göra något åt den. Tvärtom stöds den ofta av myndigheter. Om man utredde dessa brott - och lagförde dom enligt befintliga lagar, så skulle det finnas resurser att förebygga åtminstone en del av de våldsbrott och annat som vi ofta skriker om hårdare tag mot.