Kanske dags att tänka nytt om låneindustrin

Banker och finansindustrin i övrigt har en central funktion i världsekonomin, i regionala ekonomier såväl som i lokala och privata ekonomier. Det innebär bland annat att de länder som vill kalla sig demokratier måste hålla denna industri under kontroll. 1929 (i USA och sedan globalt), 1992 (i bl.a. Sverige) och 2007 (i USA och sedan globalt) är årtal som visar vad som händer om finansindustrin får för stort svängrum,

Det här lilla inlägget skall dock inte handla om de stora svepen och hur världens finansindustri borde regleras, utan om en begränsad lösning på ett begränsat problem, nämligen den höga belåningsgraden hos svenska hushåll.

Svenska hushåll är lika överbelånade som Grekland. Sveriges totala skuldbörda skiljer sig inte märkbart  från Grekland, Portugal, Spanien m.fl. om man tar summan av statlig och privat belåning. Detta utsätter Sverige för samma risker som de länder som har en hög statlig skuldbörda. Brister något så kan hela korthuset rasa samman med fasansfulla konsekvenser.

En betydande del av den privata lånebördan i Sverige består av lån till bostad eller i vart fall med bostaden som säkerhet. Det är därför inom bostadssektorn som vi kan påverka lånebördan. Det märks också på att det är i den sektorn som det kommer fram en mängd förslag - bolånetak, amorteringskrav, förändring av ränteavdrag mm.

Men vi borde stanna upp och tänka till en aning. Tänka till om vad det är vi vill åstadkomma. Totalt sett - inte bara med avseende på belåningsgrad. Varje förändring när det gäller regler kring lån och boende innebär ju en förändring av enskilda människors ekonomi, deras handlingsutrymme och inte minst var vi önskar att den gemensamt genererade förmögenhetstillväxten skall ligga.

Vi behöver trycka ner belåningsgraden i den svenska ekonomin. Just i dag säger vice ordföranden i riksbanken att enda sättet att minska belåningsgraden är en krasch. De flesta har tolkat detta som en retorisk figur för att betona svårigheten att åstadkomma en minskad belåningsgrad. Här är ett förslag:

Trappa ned ränteavdragen progressivt, så att låga ränteavdrag är helt avdragsgilla och höga har låg avdragseffekt. Gör amorteringar och sparande avdragsgillt på motsvarande sätt. Behåll samma intäktsnivå för staten - alltså skall detta totalt sett vara vare sig en höjning eller sänkning av skatteintäkterna för staten. Avsikten med förändringen är enbart att förändra ett system där det finns incitament till skuldsättning till ett där incitamenten talar för sparande. Denna förändringar måste genomföras gradvis så att människor hinner anpassa sin ekonomi.

Begränsa utsökningssystemet så att absolut preskription införs för privata gäldenärer det är helt orimligt att någon skall bli evighetsgäldenär och sona med djup fattigdom för resten av livet därför att han eller hon misslyckats med företagande eller fastighetsaffärer. Utsökning av lån mot säkerhet begränsas till säkerheten - samtidigt införs möjlighet till inteckningar - säkerhet - för fler kapitalvaror, exempelvis bilar, båtar och annat som redan är registrerat.

För lån utan säkerhet sätts preskriptionstiden för förfallna lån till maximalt tre år och en obligatorisk riskförsäkring för arbetslöshet och sjukdom införs, som garanterar att den som blir sjuk eller arbetslös kan fortsätta att betala räntor men inte nödvändigtvis amorteringar, om långivaren medger amorteringsfrihet under sjukdom och arbetslöshet. Detta sätter en explicit prislapp på de risker som alla löper, och minskar risken att lån förfaller på grund av dessa risker.

Detta kan verka vara ovidkommande, men det har ett antal goda effekter på både finanssystemet och för mycket stora grupper av individer. Det tvingar banker och finansbolag att verkligen göra en ordentlig  kreditprövning. Det gör också att misslyckade lån avvecklas snabbt, så att problem inte kan gömmas i åratal och bli en tickande bomb i finansinstitutens balansräkningar. Det gör alltså seriösa banker och finansbolag mer robusta och inte mindre, och det minskar risken för att "gamla surdegar". Dessutom minskar det belastningen på samhället av alla dem som blir sjuka eller begår självmord på grund av överskuldsättning.