Gott Nytt År 3

På SvD Opinion skriver två lärare om de mätmetoder som används vid målstyrning av skolans resultat. De dömer ut dem som felaktiga - för att nu använda ett milt ord. Jag kan inte annat än instämma - baserat på egna erfarenheter som lärare på eftergymnasial nivå.

Jag hoppas att de får ett gott nytt år och att de under 2013 lyckas få våra politiker att förstå att skolan inte är en monteringsfabrik.

Gott Nytt År 2

I en artikel i DN skriver Johan Smitt om bluffakturor. Dessa går ibland till inkasso, och inkassobolagen agerar trots att det borde framgå rätt tydligt av underlagen att det inte finns någon grund för kravet. Inkasso strider därmed uppenbart mot god inkassosed. Detta är dock inte så konstigt. Inkassobolagen är ju inte främmande för "klipp-och-klistra"-metoden, när man själva klipper ihop "bevis" på preskriptionsavbrott, och därmed plundrar oskyldiga på miljardbelopp. Därmed önskar jag Svensk Inkasso och deras medlemsföretag ett Gott Nytt År, och att de under 2013 utvecklar någon sorts samvete.

Gott Nytt År 1

I år går min första särskilda nyårshälsning till justitieråden
Johan Munck (avgick 2010)
Gertrud Lennander (avgick 2010)
Dag Victor (avgick 2011)
Ann-Christine Lindeblad
Kerstin Calissendorff

för att de genom domen som refereras i NJA 2007, s. 157 gjort livet outhärdligt för många av inkassobolagens offer.

Ett riktigt gott nytt år önskar jag föredraganden i HD - revisionssekreterarr Ulf Melchior - och ledamöterna i hovrätten vars beslut ändrades. Heder åt er för att ni i alla fall försökte upprätthålla ett rimligt system.

En dos insikt i SvD

Andreas Cervenka skriver i sin krönika i SvD den 23/12 - 12 att det är "Dags att tänka tvärtom". Det är något som andra debattörer hävdat sedan lång tid tillbaka. Det är ju dock glädjande att det skrivs just i SvD, som annars måste betraktas som ett organ för extremkapitalism och skattekverulans.

Cervenka talar här om skuldkrisen, finanslobbyism och banksystemets likhet med systemet i spelet Monopol. Det är - så långt den går - en bra analys av läget och bakomliggande orsaker. Jag ser bara en stor brist - och det är en analys av medias roll i detta. Men det kanske kommer med tiden.

I en annan artikel skriver Cervenka om finanshajar som sillar. Men här blandar han ihop saker i finanshavets ekologi. Med viss risk att själv falla i den fällan gör jag påståendet att det finns sillar och hajar såväl som finansvalar - de sistnämnda ej att förväxla med finansvalpar. Finanssillarna - det är Wall Street-plebejerna - äter huvudsakligen plankton - det är alla vi andra. Också finansvalarna äter huvudsakligen plankton, men också en stor mängd sill. Hajarna slutligen - äter allt, även om de oftast låter sillen bearbeta planktonet först. En och annan val - de svaga exemplaren och de unga - slinker också ner i hajarnas magar. Finanshajarna är liksom sina maritima släktingar ganska skygga djur. De syns sällan i offentlighetens ljus, utan glufsar i sig sina byten under ytan.

Alla jämförelser med djurriket haltar givetvis, men  vissa likheter finns. Sedan saknas det ju anledning att hata havets hajar för att de äter sill. Havets hajar är inte kriminella i någon mening. De mänskliga är moraliskt kriminella och borde låsas in på livstid. De har med berått mod plundrat hela mänskligheten på resultatet av sitt arbete. De får förra seklets rövarbaroner att framstå som tämligen snälla farbröder. De här hajarna saknar fullständigt samvete. Det är kanske dags för en liten revolution, om våra politiker inte tar tag i problemet.

Enkla lösningar finns inte

I sin kolumn i Aftonbladet frågar sig Oisín Cantwell hur vi kan acceptera att en människa som gör det vi begär - vittnar i en rättegång - får trakasseras av gäng som solidariserat sig med de som dömts i rättegången. Svaret är naturligtvis att det gör vi inte, men vi är i allt väsentligt impotenta när det gäller att åtgärda problemen.

Man bör alltså i stället fråga sig varför vi inte kan åtgärda problemen - det är ju ingen som vill ha det på det här sättet. Vari ligger svårigheterna?

Ett av problemen är ju tron på enkla lösningar. Media och populistiska politiker argumenterar ju för den vanliga lösningen på alla rättsproblem - hårdare tag. Fler poliser, hårdare straff, mer övervakning, lägre beviskrav och andra repressiva åtgärder är det enkla receptet. Detta trots att all seriös forskning och all erfarenhet visar att receptet inte fungerar. I många stycken är hårdare straff kontraproduktiva och leder till mer och svårare brottslighet. I USA, där hårdare-tag-doktrinen har drivits till sin spets, tvingas man släppa ut brottslingar därför att priset blivit för högt. Man har inte råd att låsa in alla man dömer . Låt oss inte gå den vägen. Den leder bara längre in i kaos.

Straff för brottslighet är starkt socialt betingad. Om man ser på USA så står det helt klart att det är vanligare med våldsbrottslighet i fattiga områden än i rika. Att lagföringsfrekvensen för icke-vita förövare är betydligt högre står också klart. Det avspeglas ju också i att fall där modern DNA-teknik friat dömda våldtäktsmän i princip alla handlat om svarta män som dömts på utpekande. Det finns få skäl att misstänka att bilden är annorlunda för andra brottstyper. Hårda tag leder alltså till fler oskyldigt dömda. Sorgen och pinan för dessa män - för det är nästan alltid män - och deras anhöriga är väl så stor som sorgen hos offren och deras anhöriga. De senare drabbas ju också av att ha bidragit till att beröva en medmänniska en - ibland stor - del av sitt liv. Vi är en bit in på den vägen. Dags att vända.

 Men vad göra då? Om inte repression leder till mindre brottslighet, så måste vi fundera över orsakerna. Självklart har brottslingar ett eget ansvar. Det egna ansvaret skall givetvis avspeglas i straffen. Men vi måste åtgärda fattigdomen, utanförskapet och gruppisolationen. Vi måste åtgärda ojämlikheten, isolationen och utslagningen. Åtgärder mot detta kostar pengar - men att inte åtgärda problemen kostar många gånger mer. Problemet är här att kostnaderna kommer i nästa eller nästnästa mandatperiod, och tas ur andra kassor än de kassor där det nu sparas.

Sedan finns det ju en brottslighet i samhället som nästan aldrig bestraffas. Den som begås av vita män i kostym. Dom där som i USA stal miljarder från pensionärer, husägare, aktieägare och skattebetalare. De beskyddas i stället. I Sverige är den brottsligheten mindre spektakulär, men den pågår - oftast utan att ens utredas - i banker och finansbolag, i inkassoföretag och byggföretag och inte minst i riskkapitalbranschen. Det handlar om bedrägerier i stor skala. Alla vet att den finns där, men ingen vill, kan eller törs göra något åt den. Tvärtom stöds den ofta av myndigheter. Om man utredde dessa brott - och lagförde dom enligt befintliga lagar, så skulle det finnas resurser att förebygga åtminstone en del av de våldsbrott och annat som vi ofta skriker om hårdare tag mot.

Skottskada i krig?

Man kan ju undra över sådana här figurer. Hur bär han sig åt för att bortse från att den industri som han representerar faktiskt orsakar mängder med dödande i USA varje år. Har han varit i Afghanistan och fått en kula i huvudet?

Varje år dör alltså mängder av människor därför att vapenindustrins lobbyister lyckats övertyga om att vapen är ett bra självförsvar. Det är det inte - och har aldrig varit. Alla politiker i Washington vet att det är vapen som dödar - i händerna på människor. NRAs lilla talesätt om att vapen inte dödar är osant. Statistiken talar sitt tydliga språk - antalet döda/invånare p.g.a. vapenbruk är i stort sett direkt proportionellt mot antalet vapen/invånare.

För många år sen var jag total anhängare av rätten att bära vapen. Främst med hänvisning till rätten till självförsvar. Sedan dess har jag lärt mig en del saker.

En av dessa saker är att ingen - inte jag och inte du, kära läsare - kan frisvära sig från risken att missbruka rätten till självförsvar. Det är väldigt lätt att i en kritisk situation tappa koncepterna och kliva över gränsen för det acceptabla. Gör man det med skjutvapen i händerna är det mycket lätt hänt att någon dör helt i onödan - kanske någon eller några oskyldiga i närheten.

Det är ju också så att de människor som du skall försvara dig emot trappar upp våldet. De skaffar sig fler och tyngre vapen. Det är också uppenbart att i ett samhälle med mycket vapen är det lätt också för brottslingar att skaffa dem. Innan polisen i England (delvis) beväpnades var det synnerligen ovanligt att vapen användes av brottslingar.

För mig är ju saken klar - den här mannen är en mördare. Hans propaganda lurar människor att stödja vapenlagar som kostar mängder av människor - både "skyldiga" och oskyldiga - livet. Och jag förstår att de går på de välslipade argumenten - oavsett hur galna de är vid en noggrann analys.

Beväpnade vakter i skolorna? Vad skulle det innebära? Glöm inte att det här handlar om en person beväpnad med automatvapen - om jag fattat det rätt var de också av militär typ! Det innebär att en effektiv säkring av en skola kräver ett närmast militärt försvar. Skall några vakter skydda den med vanliga handeldvapen, så handlar det ju bara om fler potentiella offer - om inte angriparen är totalt inkompetent.

Låt oss hoppas att NRA håller sig på sin sida pölen - och inte kommer till Europa med sina galenskaper. Mindre vapen - inte fler - är receptet för ett civiliserat samhälle.

Extremhögerns angrepp på högern

I en artikel på SvD Opinion skriver extremhögerns Nima Sanandaji att

"Till och börja med visar den ekonomiska forskningen att statligt ägande av företag inte alls är ett naturligt inslag i öppna och välfungerande marknader. ..."

Ekonomisk forskning ja. Man kan ju då fråga sig vad han menar med ekonomisk forskning. Menar han det han nämner i artikeln så pratar han om politisk propaganda från "forskare" som får betalt av bolag inom finanssektorn.

Ekonomisk forskning i dag är ett skämt. Dess trovärdighet ligger på par med parapsykologisk dito. I princip är gällande paradigmer inom ekonomisk "vetenskap" inte mycket annat än religiös övertygelse - tro. Det är ett sorgligt sakernas tillstånd, då inte bara libertarianska "profeter" av Nims snitt hänvisar till den, utan även politiska företrädare som faktiskt gör sitt bästa för sina väljare har gått på myten om ekonomi som vetenskap.

Det finns ekonomisk forskning som följer vetenskapliga principer, men genom finansieringen av forskningen - och än värre utbildningen - är de som regel utestängda från ledande poster i den akademiska världen, vilket i sin tur innebär att politiker inte lyssnar.

Sorgligt, mycket sorgligt!

Kanske dags att tänka nytt om låneindustrin

Banker och finansindustrin i övrigt har en central funktion i världsekonomin, i regionala ekonomier såväl som i lokala och privata ekonomier. Det innebär bland annat att de länder som vill kalla sig demokratier måste hålla denna industri under kontroll. 1929 (i USA och sedan globalt), 1992 (i bl.a. Sverige) och 2007 (i USA och sedan globalt) är årtal som visar vad som händer om finansindustrin får för stort svängrum,

Det här lilla inlägget skall dock inte handla om de stora svepen och hur världens finansindustri borde regleras, utan om en begränsad lösning på ett begränsat problem, nämligen den höga belåningsgraden hos svenska hushåll.

Svenska hushåll är lika överbelånade som Grekland. Sveriges totala skuldbörda skiljer sig inte märkbart  från Grekland, Portugal, Spanien m.fl. om man tar summan av statlig och privat belåning. Detta utsätter Sverige för samma risker som de länder som har en hög statlig skuldbörda. Brister något så kan hela korthuset rasa samman med fasansfulla konsekvenser.

En betydande del av den privata lånebördan i Sverige består av lån till bostad eller i vart fall med bostaden som säkerhet. Det är därför inom bostadssektorn som vi kan påverka lånebördan. Det märks också på att det är i den sektorn som det kommer fram en mängd förslag - bolånetak, amorteringskrav, förändring av ränteavdrag mm.

Men vi borde stanna upp och tänka till en aning. Tänka till om vad det är vi vill åstadkomma. Totalt sett - inte bara med avseende på belåningsgrad. Varje förändring när det gäller regler kring lån och boende innebär ju en förändring av enskilda människors ekonomi, deras handlingsutrymme och inte minst var vi önskar att den gemensamt genererade förmögenhetstillväxten skall ligga.

Vi behöver trycka ner belåningsgraden i den svenska ekonomin. Just i dag säger vice ordföranden i riksbanken att enda sättet att minska belåningsgraden är en krasch. De flesta har tolkat detta som en retorisk figur för att betona svårigheten att åstadkomma en minskad belåningsgrad. Här är ett förslag:

Trappa ned ränteavdragen progressivt, så att låga ränteavdrag är helt avdragsgilla och höga har låg avdragseffekt. Gör amorteringar och sparande avdragsgillt på motsvarande sätt. Behåll samma intäktsnivå för staten - alltså skall detta totalt sett vara vare sig en höjning eller sänkning av skatteintäkterna för staten. Avsikten med förändringen är enbart att förändra ett system där det finns incitament till skuldsättning till ett där incitamenten talar för sparande. Denna förändringar måste genomföras gradvis så att människor hinner anpassa sin ekonomi.

Begränsa utsökningssystemet så att absolut preskription införs för privata gäldenärer det är helt orimligt att någon skall bli evighetsgäldenär och sona med djup fattigdom för resten av livet därför att han eller hon misslyckats med företagande eller fastighetsaffärer. Utsökning av lån mot säkerhet begränsas till säkerheten - samtidigt införs möjlighet till inteckningar - säkerhet - för fler kapitalvaror, exempelvis bilar, båtar och annat som redan är registrerat.

För lån utan säkerhet sätts preskriptionstiden för förfallna lån till maximalt tre år och en obligatorisk riskförsäkring för arbetslöshet och sjukdom införs, som garanterar att den som blir sjuk eller arbetslös kan fortsätta att betala räntor men inte nödvändigtvis amorteringar, om långivaren medger amorteringsfrihet under sjukdom och arbetslöshet. Detta sätter en explicit prislapp på de risker som alla löper, och minskar risken att lån förfaller på grund av dessa risker.

Detta kan verka vara ovidkommande, men det har ett antal goda effekter på både finanssystemet och för mycket stora grupper av individer. Det tvingar banker och finansbolag att verkligen göra en ordentlig  kreditprövning. Det gör också att misslyckade lån avvecklas snabbt, så att problem inte kan gömmas i åratal och bli en tickande bomb i finansinstitutens balansräkningar. Det gör alltså seriösa banker och finansbolag mer robusta och inte mindre, och det minskar risken för att "gamla surdegar". Dessutom minskar det belastningen på samhället av alla dem som blir sjuka eller begår självmord på grund av överskuldsättning.

Den gamla vanliga visan

sjungs nu på SvD Opinion av Svenskt näringsliv. Lönerna skall hållas nere. Löneförhandlingarna skall individualiseras - vilket i praktiken är samma sak. Utom för direktörerna förstås - de tjänar ju på individuella förhandlingar, då de oftast förhandlar med sina likar. De sitter i varandras styrelser och sätter "marknadsvärdet" på varandra. I strikt mening är det förstås ett korrekt värde, nämligen det någon är beredd att betala, men de ersättningar de får är i alla andra betydelser fullkomligt absurda.

Nu är ju direktörernas löner inte den viktigaste frågan i detta. Den är ju i stället de våldsamma avkastningar som kapitalägarna kräver. Anledningen till det är ju att finansbolagen med bedragarbolag som J.P.Morgan och de andra i spetsen fortsätter med sina pyramidspel där investerare förespeglas hög avkastning till låg risk. Vi såg i spåren av Lehmans konkurs hur det slutade. Ett fåtal - de som visste vad som hände - tjänade hundratals miljarder, medan pensionsfonder och aktieägare fick ta smällen tillsammans med skattebetalarna. Det var ett skådespel som hade fått en skammens rodnad att framträda på det förra sekelskiftets rövarbaroner, men som amerikanska rättsvårdande instanser, t.ex. SEC slätade över och lät bli att ens undersöka - med några få undantag.

Så här sitter vi - med en direktör som beklagar sig över lönekrav, när han i stället borde fokusera på de orimliga kraven från kapitalägarna. De krav som gör att Volvos underleverantörer inte kan få finansiering att gå in i gemensamma utvecklingsprojekt med Volvo. De avkastningskrav som gör att bostadsbyggandet står still, och som dessutom blåst upp en bubbla som gör att värdet på material och tomtmark stigit med flera storleksordningar mer än byggindustrins löner. Han borde alltså ägna sitt gläfsande åt de verkliga problemen i stället för att tjafsa om lönerna. Han gör inte skäl för sin lön när han skriver av inlagorna från förespråkare för slavsamhället.

Centern snart helt marginaliserat

På SvD Opinion torgför Annika Qarlsson (nej, jag har inte stavat fel) åsikten att arbetsförmedlingens arbetsförmedlande del skall konkurrensutsättas. Hon är ju arbetsmarknadspolitisk talesperson för Centern, så budskapet är ju inte förvånande. Hon framför en kritik mot arbetsförmedlingen som i mina ögon starkt påminner om att kasta stora mängder stenbumlingar i ett glashus. Det mesta av kritiken faller ju tillbaka på hennes eget parti - som haft ansvaret för arbetsmarknaden under lång tid nu.

Arbetsmarknadspolitiken under regeringen Reinfeldt är ju - och har hela tiden varit - ett stort skämt. I allt väsentligt har den varit inriktad på att med skattesubventioner till vissa företag skapa fler lågavlönade jobb, och genom att försämra arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring tvinga in folk i låglönejobb på dåliga villkor. Man har misslyckats med att skapa förutsättningar för nya riktiga jobb - kort sagt man har misslyckats med i stort sett hela området näringspolitik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik.

En av de stora anledningarna till att man misslyckas med sin politik är ju den närmast religiösa tilltron till konkurrensen som lösning på alla problem. Man har genomfört det på flera områden utan stora framgångar, men det stora misslyckandet som sticker i ögonen är ju apoteken. Möjligen kan man säga att privatiseringen av dessa varit lyckad för dem runt Stureplan som vill ha ökad tillgänglighet till hudkrämer. Den enda möjligen positiva effekt privatiseringen haft är ju att tillgängligheten ökat där den redan var god. De negativa effekterna i form av uteblivna leveranser av viktig receptbelagd medicin väger ju i det sammanhanget betydligt tyngre.

Konkurrens och individualiseringen av problem som egentligen är samhällsproblem kan sägas vara de dominerande inslagen i centerpolitiken efter att Stureplanshögern tog makten i det partiet. Detta är ju en politik som Moderaterna sköter betydligt bättre - och döljer bättre i sin retorik. Centern saknar ju egentligen existensberättigande i dagens politik, så jag vill ju därför bolla tillbaka rubriken till artikelförfattaren:

Nu krävs det mod och självrannsakan

av centern om den inte skall marginaliseras ännu mer efter nästa val. Som någon sorts högrare Moderater utan deras retoriska skicklighet har Centern ingen framtid.

Stoppa slakten

Kronofogden och Konsumentverket konstaterar i undersökningar att personer som fått skuldsanering har över trettio gånger högre risk att avlida under skuldsaneringsperioden jämfört med dem som inte fått skuldsanering. Att det är ännu högre dödlighet bland dem som inte sökt eller inte fått skuldsanering är nog en slutsats man kan dra utan större risk att ha fel. Denna risk är betydligt större än motsvarande i t.ex. Norge. Vad kan det bero på?

Av det jag sett finns det två huvudsakliga förklaringar. Den ena är att löneutmätning enligt svenska bestämmelser är hårdast inom hela OECD-området. Många länder har inte löneutmätning alls, och av dem som har det är det vanligt att det bara tillämpas för skattefordringar, Dessutom är vanligtvis förbehållsbeloppen betydligt högre än socialbidragsnormen. I Sverige kan en löneutmätning leda till att en människa år efter år för leva under den normen. I Sverige förväntas också en maka eller sambo betala för en skuldsatt person genom att förbehållsbeloppet sätts ner baserat på makens eller sambons inkomst.

Den andra förklaringen är inkassobolagens hänsynslösa och brutala jakt på intäkter. Man förfalskar glatt papper som sen läggs till grund för utmätning. Och HD har ju sagt att inkassobolagens påståenden är bevis, så kronofogdarna blir deras - mer eller mindre villiga, på det personliga planet - bödlar.

Stoppa slakten - inför en vettig skuldsanering, inför absolut preskription och höj förbehållsbeloppen - framför allt vid löneutmätning som pågår under längre tid. Se dessutom till att bostäder inte kan utmätas för småbelopp, vilket sker enligt de nya regler som den nuvarande regeringen infört. Framför allt - inför sans och vett i hanteringen. Låt inte intresseföreningen Svensk Inkasso diktera villkoren i både domstolar och regeringspolitiken!

Nu är Blondin-Bella igång igen!

Nu är det den "riktiga" Blondin-Bella - inte hon i Socialutskottet som jag skrev om för något år sen. I en artikel i Aftonbladet berättar hon och Pingis Hadenius om att de skall jobba för att förebygga överskuldsättning genom att arbeta med människors beteende. Detta är i sig mycket vällovligt. Att låna till konsumtion är en riktigt dålig ide, och det bör förebyggas på alla sätt som går - i det här fallet genom upplysning i form av föreläsningar, utbildningar och en bok som skall komma ut om ett knappt år. Så långt är allt väl, så varför skriver jag om detta? Jag brukar ju bara skriva om sådant jag tycker är dåligt!

Jo, skälet till att jag skriver om det här är att man kopplar ihop det här med skuldsanering och överskuldsättning. Och det är helt galet. Artikeln avslutas med det lite klämkäcka rådet:

Och tipset för hur man får en trygg och bra ekonomi är enkelt.

– Sluta spontan- och impulsshoppa!

Skuldsanering och överskuldsättning handlar om helt andra saker. Jag har haft kontakt med några av dem som de senaste åren fått skuldsanering, och ingen i det ganska slumpmässiga, men begränsade, urval jag pratat med har konsumerat sig in i överskuldsättning av den art som leder till skuldsanering. De flesta fallen handlade om bostadslån kopplat med sjukdom, arbetslöshet och/eller skilsmässa. I nästan hälften av fallen alla tre. Två av de jag försökte kontakta hade tagit livet av sig, och en kört ihjäl sig i en singelolycka - kanske ett av våra maskerade självmord. Av resterande hade drygt tre av fyra bolåneskulder och en av fem skulder efter misslyckat företagande. Det skall givetvis inte dras några växlar på en sådan informell undersökning, eftersom den har ett för litet urval, ingen kontroll av att de jag fick kontakt med var representativa för helheten och dessutom baserades på vad de själva sade om sina skulder. Det senare hade jag givetvis kunnat kontrollera, men jag fann det inte värt besväret då den i vart fall bekräftade vad kronofogden och andra säger - nämligen att överkonsumtion och slarv sällan är skälet till den sorts "kvalificerade insolvens" som skuldsaneringslagen kräver.

Så kära Bella och Pingis. Fortsätt gärna med ert arbete. Det är viktigt och angeläget av så väldigt många skäl! Och om ni kan hjälpa bara några att slippa utmätning och betalningsanmärkning så är det en välgärning.  Men för allt i världen - koppla inte ihop det med överskuldsättning och skuldsanering. Då går ni bara finans- och inkassobolagens ärenden i deras arbete för att hålla verkligt överskuldsatta kvar i fällan. De har nämligen blivit en lönsam industri genom att de kan ta ut ockerräntor år efter år av människor som sitter ohjälpligt fast i att betala dessa räntor resten av livet.

I sin propaganda - bl.a. i form av programmet Lyxfällan - så vill de framställa alla gäldenärer som slarvpellar med dålig ordning och betalningsmoral, när detta är fallet bara för några enstaka av dem som får skuldsanering. Allt för att minska opinionsstödet för en rejäl reform av t.ex. skuldsaneringen - för att inte tala om preskription och utmätning. Sedan arbetar man systematiskt med påverkan på våra höga jurister - med resultatet t.ex. att inkassobolag kan ljuga friskt och alltid få rätt. Och man betalar ett visst regeringsparti för att stoppa de minimala förbättringar som dess egen utredare hade lagt fram. Så snälla - gör detta, men delta inte i den lögnaktiga propagandan!

När skall politikerna vakna?

Sverige håller på att bli en bananrepublik, där inkassobolag och skumma finansbolag tillåts plundra enskilda människor inpå bara skinnet. Inkassobolag har dömda brottslingar anställda, och ljuger friskt, medan Datainspektionen tiger, och kronofogdemyndigheter och domstolar betraktar inkassobolagen som myndigheter och inte som kommersiella bolag som gör vad som krävs för att säkra sina intäkter.

IntrumCleaner har länge hållit på med att försöka visa på den korruption och de missförhållanden som råder inom skuldindustrin - samma skuldindustri som vi ofta som skattebetalare fått hålla om ryggen när de spekulerat bort människors pengar.

Inkassobranschen är i dag inte mycket mer än ett kriminellt nätverk som plundrar och stjäl. Här skriver IntrumCleaner om den senaste bevisade skandalen, men det är tyvärr bara en i raden av banditer. Det måste bli ett stopp. Det är dags för politiker och allmänhet att protestera mot den industri som driver människor i döden genom sina metoder.

Fråga om inkasso

Man frågar sig mot bakgrund av denna artikel i Fria Tidningen varför politiker, tjänstemän och domare bara lyssnat på den ena sidan av argumentet.

Inkassobolagen hävdar här att många gäldenärer bara blåljuger och förnekar att de fått påminnelser. Den andra sidan av argumentet - att inkassobolag blåljuger och hävdar att de skickat en massa brev när inga brev alls skickats - är ärligt talat den mer sannolika.

Anledningen till det är ju trivialt att bolagen under hela tiden på ett rättssäkert sätt har kunnat påminna om skulden på ett oavvisligt sätt - t.ex. genom rekommenderade brev med mottagningsbevis, genom delgivning samt genom begäran om verkställighet. Och nej - bolagen skulle inte gå i konkurs p.g.a. detta. Däremot skulle det lätta bördan på ett redan överbelastat rättsväsende, som skulle slippa de flesta av de utsökningsärenden med preskriptionsinvändning som nu överbelastar både kronofogdar och domstolar.

En dansk inkassobedragare

I danska Extrabladet berättas om hur en inkassochef beordrat anställda att ändra datum för senaste betalning så att skulder inte skulle vara preskriberade. Det var ju ganska korkat, då betalningsdatum kan kontrolleras inte bara av gäldenären utan hos betalningsförmedlaren. I Sverige har man ju metoder för detta som är betydligt smartare och som inte går att bevisa. Och nu när Högsta Domstolen i NJA 2007, s. 157 har givit inkassobolagen licens att tillverka egna bevis, så gör de detta i stor skala. Skulder som är preskriberade återuppväcks nu i stora mängder, och människor som trodde att de hade ordning på sin ekonomi står plötsligt med jätteskulder. Det enda bolagen gör är att hitta på datum då påminnelser skickats ut, och sedan framlägga dessa i listform, så har preskription brutits. Ingen pardon. Inkassobolagen har fått myndighetsstatus. Det enda man frågar sig är om det är ren dumhet eller om domarna fått hjälp på traven av Svensk Inkassos lobbyister.

Jag hoppas någon drabbad orkar med att ta detta till Europadomstolen.

Inkasso - med rätt att stjäla

Inkassobranschen får svidande kritik av Datainspektionen enligt Dagens Juridik. Det är tyvärr inte det enda problemet. Genom ett antal domar i HD och Hovrätter har dessa bolag givits rätten att fritt stjäla från en stor del av Sveriges befolkning. Genom att man vänt bevisbördan i fråga om preskription, så blir skulder i praktiken eviga, och dessutom kan de krävas ut två gånger.

Preskriptionslagen har nämligen inneburit att vi lugnt kan slänga kvitton efter 3 respektive 10 år - beroende på typ av skuld. Med de nya domarna så måste nu kvitton där det finns skuldebrev som grund för ett krav sparas så att dödsboet inte kan krävas - och dessutom en tid därefter.

Domstolarna har gjort detta genom att sätta en extremt hög tilltro till de listor och dokument som inkassobolagen producerar. Man kräver inte ens kopior på de brev som sägs ha skickats ut, utan man accepterar påståendet att breven existerat, skickats ut till rätt adress och innehållit rätt uppgifter.Man hänvisar från domstolarna lite halvhjärtat till Datainspektionen och dess tillsyn, men det är ju bara absurt. Datainspektionen har varken resurserna eller uppdraget att granska inkassobolagen på ett sådant sätt att sanningshalten i påståenden i enskilda ärenden kan garanteras.

Mörkmännen och deras rättigheter

Angående valet av Tonio Borg skriver Jacob Rudolfsson - samordnare i Svenska Evangeliska Alliansen - på SvD Opinion att "Fri opinionsbildning kräver att även de åsikter man ogillar får ta plats."

Ja, bäste Jacob Rudolfsson, det är riktigt att även åsikter man ogillar skall få ta plats. Det innebär inte att de också skall få företrädas våra högsta församlingar. Det är också åsikterna som gör att Borg inte skall sitta i kommissionen, och inte hans religiösa övertygelser. Det är alltså inte det faktum att denne man är katolik, grottman eller för den delen dinosaurie som ligger bakom att vi inte vill ha honom som kommissionär, utan det faktum att han företräder åsikter som vi inte önskar få politiskt inflytande. Och det är precis vad politik handlar om - att våra företrädare skall företräda våra åsikter och inte grottmäns.

Men snälla Kent Persson! Varför åter vara historieförfalskare? När du till ekot säger att "Vi har sedan länge drivit denna fråga" så far du med osanning. Det var inte alls länge sedan som moderaterna var stenhårda motståndare till en öppen redovisning av partibidrag. Inte lika länge sedan som ni var motståndare till allmän rösträtt, till kvinnlig rösträtt, till 1, 2, 3, 4 veckors semester, till allmän sjukförsäkring, etc.

Politiska partier behöver vara ärliga med sin historia. Ni gör er själva och politiken löjliga med er historierevisionism. Var ärliga, det kommer ni att tjäna på i längden. I det här fallet är er verkliga historia inte så mycket att skämmas över. Det finns rimliga demokratiska invändningar mot att partisympatier skall publiceras - likaväl som det finns demokratiska problem med att väljarna inte får veta vilka som finansierar partiet. Det finns inget skämmigt i att ha drivit den första linjen, och heller inget skämmigt i att efter lång debatt ha funnit att balansen mellan olika intressen motiverar en ändring av partilinjen. Det är tvärtom något att vara stolt över - att kunna ompröva en ståndpunkt. Det är också en seger för politiken och för respekten för det demokratiska systemet att man kan säga "Vi har stått för en åsikt - och vi anser os ha haft goda motiv - men argumenten från andra har nu fått oss att byta åsikt.". I själva verket är det politik när den är som bäst.

En skamfläck på svensk rättvisa

I en dom - NJA 2007 s. 157 - har Högsta Domstolen i ett svep vänt bevisbördan för preskription från borgenären till gäldenären, och därmed i praktiken avskaffat preskriptionslagen. Fram till denna dom gällde att borgenären måste visa - t.ex. med mottagningsbevis eller liknande, att han sänt kravbrev till gäldenären inom den lagstadgade preskriptionstiden. Detta är ju en rimlig tingens ordning. Preskription är ju till för att skulder skall krävas in och avslutas inom rimlig tid. Dessa tider var ju rundligt tilltagna - tre år för konsumentfordringar och tio år för skuldebrev. I och med domen inträder aldrig preskription.

Hur kommer jag fram till det?

I lagen sägs att preskription avbryts genom att

• gäldenären erkänner skulden - t.ex. genom att han betalar på den
• genom att gäldenären får ett brev med krav eller påminnelse
• genom att verkställighet begärs hos kronofogden

Det ankommer på borgenären att visa att preskriptionsavbrott skett - detta framkommer i förarbeten, i lagtexten och av praxis. Högsta Domstolen framhåller också detta i sin dom - borgenären har bevisbördan för preskriptionsavbrott.

När det gäller den första och den sista av punkterna ovan är ju bevisproblemen rätt små. Har någon skrivit ett brev där det framgår att skulden kvarstår, om han betalt på skulden eller om han nåtts av kronofogden eller kronofogden delgivit, så bryts preskription. Problemet utgörs av den mellersta punkten - att gäldenären skall få ett brev med krav eller påminnelse. Och det är här HD gjort sin skamliga praktgroda. Man har sagt två saker i domen:

1. Om ett större antal brev sänts inom preskriptionstiden, så skall minst ett anses ha kommit fram. Man specificerar inte antal, men i det avgjorda fallet ansågs 5 st räcka.
2. När man prövar om ett större antal brev har sänts, så går man på borgenärens påståenden om detta.

Det är den andra punkten som innehåller tankegrodan. Man hävdar nämligen att de utdrag ur inkassoföretagets datasystem som insänts som "bevis" bevisar att breven sänts. Om borgenären också skickar utskrifter av breven så är saken fullständigt klar. Det finns minst ett problem med detta.

Om man inser att inkassobolagen sköter sina register helt själva och kan lägga till sådana här uppgifter efter eget skön och har tillgång inte bara till själva programvaran utan också direkt kan ändra i den underliggande databasen, så inser man att påståenden om avsända brev bara är just påståenden - om än i ett speciellt format.

Men - säger vän av ordning - inkassobolagen står ju under datainspektionens tillsyn (finansinspektionen i vissa fall). De ser väl till att bolagen sköter detta på rätt sätt? Det har också Göta Hovrätt i något rättsfall använt som argument i sina domskäl. Men detta är en illusion.

Ja, en del av bolagen står under datainspektionens tillsyn. Ytterligare några under finansinspektionens. Men - och det är själva kärnpunkten - den tillsynen är rätt begränsad. De har varken kompetensen, de legala möjligheterna eller de tekniska möjligheterna att kontrollera att registren är korrekta i det avseende som här är aktuellt. Om inkassobolaget i efterhand lägger till en post i registret och påstår att den säger att den visar att ett brev sänts, så kan ingen bevisa att den är falsk. Inte ens om datainspektionen skulle komma in direkt efter införandet skulle de kunna ens undersöka det - än mindre bevisa det.

Men inte gör väl inkassobolag sådant?

Jo, det är liksom det dom gör. Det finns säkert dom som inte satt detta i system. Men om du som ombud åt t.ex. en bank missat adressuppdateringar för påminnelser på ett sådant sätt att du inte får några returer, och du därmed har sumpat deras rätt att få betalt för deras fordran, så gör du det som krävs. Annars är den som gjort misstaget historia. Och kanske bolaget förlorar en kund.

Men sen har vi dem som satt detta i system. Ett av de jag känner till är Aktiv Kapital-gruppen, som tidigare ägdes av den tämligen skumme norske "affärsmannen" John Fredriksen. Numera verkar inkassodelen av gruppen ägas av Intrum Justitia, som inte heller de verkar ha helt rent mjöl i påsen.

AK-gruppen var en ogenomtränglig snårskog av bolag som huvudsakligen ägnade sig åt att köpa avskrivna fordringar från banker och andra kreditinstitut. Enligt deras marknadsföring spelade det ingen roll om fordringarna var preskriberade. Man köpte fordringarna i stora mängder till priser från 1 - 15 % av deras nominella värde. Sedan såg man till att fabricera preskriptionsbrytande brev. Huvudsakligen skedde detta när man överförde data från det gamla inkassobolaget till sitt eget. Importen sker i ett människoläsbart format där man raskt införde anteckningar om utsända brev. För säkerhets skull brukar man hävda att de breven inte kan återskapas, men att man kan visa ett exempel på hur de såg ut. Man kan säga att om bolaget inte kan "återskapa"/"rekonstruera"/"producera" breven så är ett ganska säkert tecken på att bevisningen är fabricerad.

Det finns tre bolag som jag genom olika kontakter inom bolagen vet att de tillämpar dessa metoder i olika utsträckning. Jag skall - bortsett från AK-bolagen - inte namnge dem här.

Det finns bara ett sätt att rätta till detta. För dem som redan råkar ut för detta så är det en fällning i Europadomstolen som gäller. Det finns åtminstone två personer som förbereder anmälan. Men politiskt gäller att lagen måste ändras så att den genom förtydligande gör att det åter krävs bevisning på att gäldenären fått brev - det var enligt min uppfattning vad lagstiftaren avsåg när lagen skrevs. Detta är det enda anständiga givet att borgenären har 3 respektive 10 år på sig för att skaffa ett påskrivet mottagningsbevis, en delgivning eller ett verkställighetsbeslut.

"Sluta skyll på de rika" säger han - James Dimon, vd för J.P. Morgan Chase & Co. Han menar att "Wall Street" gör nytta. Han slår ifrån sig all skuld för finanskrisen. Han försvarar de ersättningar han får, och visst - hans lön på 1,000,000$ kan kanske försvaras - men hans totala ersättningar 2010 var 20,000,000$ - dvs. 140 miljoner kronor. (Källa: Businessweek) Den nivån på ersättningar kan inte försvaras om inte något annat är mycket mycket fel. Det som är fel är förstås att den internationella bank- och finansindustrin ägnar sig åt den moraliska motsvarigheten till stråtröveri.
James Dimon säger vidare att Wall Street inte alls "har något ohälsosamt inflytande på USAs kongress". Nej, det beror ju förstås på vad man menar med ohälsosamt inflytande. Om man menar att det är ok att köpa kongressledamöter genom att förse dem med propaganda i medier man kontrollerar om de röstar som man vill och annars sprida mer eller mindre sanna rykten om den inte röstar som man vill. Om man menar att det är ok att styra den ekonomiska forskningen i önskad riktning genom att betala för den. Jag tycker inte det är ok. Det är ohälsosamt inflytande för alla utom dem som genom djupt omoraliska handlingar lyckats plundra privatpersoner, seriösa företag och hela stater.

Det finns nämligen ett litet antal människor runt om i världen som just nu skrattar sig hela vägen till banken - eller från banken i det här fallet. Det är människor som medvetet har utnyttjat systemet för att berika sig bortom varje sans och vett. Dessa människor agerade med full kunskap om vilka konsekvenser deras handlingar skulle få, och de har i många fall skaffat sig kontroll över enorma förmögenheter - oftast i både eget namn och i stiftelser i olika skatteparadis. Beloppen är groteska - ofta i storleksordningen nationella budgetar. Det är ohälsosamt - och det var möjligt just genom att man haft ett ohälsosamt inflytande på kongressen. Och inte bara på kongressen utan på politiker runt hela världen. Man har tjatat om att "finansmarknaden fungerar bäst helt utan regleringar".
Man har övertygat politikerna med i huvudsak 2 metoder. Dels har man använt lobbying - för miljarder dollar. Man har krävt avregleringar av bankväsendet och finansmarknaden - och fått det. Man har propagerat för att regeringen inte skall stabilisera ekonomin genom kontracyklisk stimulanspolitik. Keynes har förtalats på ett närmast infamt sätt. Och politikerna har köpt det. Den andra metoden har varit att man betalat för professurer vid samtliga de stora lärosätena i USA, och där sett till att det är neo-klassiska ekonomer som stått för dogmerna. Dessa har predikat ny-liberalismens evangelium, och som tack har de förutom sina professorslöner fått rikliga ersättningar för föreläsningar där våra andäktigt lyssnande politiker fått veta hur bra marknaderna - och då speciellt finansmarknaden - reglerar sig själva. (Jo tack - vi har ju sett hur bra det går.) Sen har de fått rikliga bi-inkomster som rådgivare för bankerna. Av någon anledning var det varken dom eller bankirerna bakom som blev sittande med svarte petter när finanskrisen slog till. De dåliga tillgångarna fanns i stället hos pensionsfonder och hos själva bankföretaget med sina många rätt oskyldiga aktieägare. Och i slutänden hamnade de hos skattebetalarna - oss. Och vips var finanskrisen omvandlad till en statsskuldkris, där greker, portugiser, italienare och andra sedan utmålats som lata, överkonsumerande rötägg som orsakat statens bankrutt. Som en följd av detta kan Europas och världens ny-liberala regeringar tvinga på sina egna och "krisländernas" medborgare åtstramningspaket som bara gör situationen värre - utom för bankirerna, som kan kassera in lite till innan allting brister. Detta har hänt förut. Få levande människor minns ju 1929 - men efterverkningarna minns många fortfarande. Det är sorgligt att vi inte dragit några slutsatser av vad som hände då.

Nationalekonomiskt tänkande i dag domineras av den neo-klassiska skolan där maximalt utfall fås med helt fria marknader genom att aktörerna - från individer till stora multi-nationella jättar - förutsätts agera i upplyst egenintresse. Och det låter väl bra? Det har tolkats som att alla - inklusive de individer som har det sämst - får det bättre om vi tar bort alla regleringar och släpper marknaderna fria.

I en rapport från OECD visas på en ökad ekonomisk ojämlikhet som breder ut sig i hela västvärlden. Forskare inom IMF visar nu på hur ojämlikheten minskar tillväxten.

Under många år har det ju varit känt att goda trygghetssystem gör att människor har lättare att acceptera förändringar och blir mer riskvilliga. Det har - för att uttrycka det enkelt - inte varit en ekonomisk katastrof att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Vi har haft trygghetssystem som fångat upp oss den dagen olyckan slagit till med full kraft.

Det är dags att Sverige åter börjar bli en - om än liten - kraft för rättvisa och moral. Därvid är det lämpligt att vid nästa val börja sopa bort neo-klassicismen ur svenskt ekonomiskt tänkande. Avregleringen måste upphöra och banker och riskkapitalister måste förses med koppel.

Varför tror någon på värderingsinstituten?

I DN berättas att Moodys nedgraderat ett antal Europeiska banker, däribland några av de Svenska. Man kan med goda skäl ifrågasätta dessa institut både när det gäller affärsmodeller, metoder och moral.

Affärsmodellen går ut på att man sätter sina betyg utan något som helst ansvar inför dem som litar på dem. Man har genom lobbying och mutor fått igenom lagar i USA som låter dem komma undan med att medvetet sätta för höga betyg på instrument - t.ex. CDO:er. Lagarna gör det i stort sett omöjligt att komma åt dessa även om de begått rena bedrägerier, läs t.ex. "Legal liability of Credit Rating Agency in rating CDO". Givetvis var det en extremist som Bush som skrev på dessa lagar.

Metoderna de använder lämnar ju också de mycket i övrigt att önska när det gäller riskvärdering och värdering av säkerheter. Bland annat är det lätt att se att risker med pro-cykliska förlopp är gravt underskattade, Detta är ju inbyggt i de modeller som kan härledas till Chicago-skolans lassiez-faire-politiska förenklingar. Dessutom finns det ju också inbyggt i modellerna faktorer som gör att två banker som har exakt samma riskexponering och samma tillgångar, men en finns i USA och en utanför kommer att få olika betyg. Jag överlåter åt läsaren att gissa vilken som får det högre betyget.

Till sist moralen. Att tro att man inte på Moodys och de andra kände till att Lehman Brothers hade nått vägs ände långt före konkursen  är inte trovärdigt - snarare finns det tydliga bevis på att man medvetet undanhöll den informationen för att bibehålla sina intäkter så länge som möjligt.

Och på dessa bedragares och lögnares påståenden hänger Europas framtid! Det är ett skrämmande perspektiv.

Jag blir så trött på propagandan

I dag stötte jag åter på en av de lögner som sprids av libertarianer och nyliberaler i ett försök att mörka den ekonomiska brottslighet som bedrivits av - främst amerikanska - storbanker. Man påstår att regeringen (den amerikanska) tvingat bankerna att låna ut till människor som inte kan betala tillbaka, och att detta skulle vara grunden till "sub-prime"-skandalen och den finansiella kraschen. Detta är en uppenbar lögn, och den har sitt ursprung i den debatt som fördes när lagen "Community Reinvestment Act" infördes 1977. I sådana debatter framkommer ju alltid de mest vildvuxna argument och påståenden, men det fanns inget vare sig i den ursprungliga lagtexten eller i de förändringar som i omgångar genomförts i den som tvingar en bank att låna ut till någon som inte klarar en ordinär kreditkontroll. Tvärtom skrivs det i lagens portalparagraf att det förutsätts att sedvanlig kreditprövning sker.

Bakgrunden till lagen är att det hade utvecklats en praxis bland banker att inte ens göra en kreditprövning om en tänkt investering låg i vissa områden. Detta kallades för "red-lining", och innebar att en hyresvärd som ägde en fastighet i t.ex. en slum inte kunde hålla fastigheten i vettigt skick, och ännu mindre renovera den, trots att han hade hyresgäster, intäkter och säkerheter som hade räckt för ett lån i ett annat område. Lagen tvingade heller inte bankerna till särskilt stora åtgärder alls, bara till att kreditpröva utan hänsyn till plats (på samma sätt som det finns lagar som förbjuder banker att vägra låna ut på basis av kön, ras och religion). Sedvanlig kreditprövning - men gör den! - var lagens bokstav och innebörd.

I debatten efter finanskraschen har bland andra Ron Paul åter gjort påståendet att lagen tvingade fram lån till "dåliga" gäldenärer. Detta påstående motsägs av alla undersökningar som gjorts. Man har kontrollerat vilka lån av olika slag som fallerat, och resultatet har entydigt visat att lån som uppkommit i banker som helt styrts av lagen (den omfattar inte alla finansiella institutioner) i något program relaterat till lagen har haft lägre risk än andra lån. Något som tyder på att marknadsekonomin ibland fungerar som den skall. Man kan nämligen förutsätta att fastigheter i slumområden inte påverkats värdemässigt av fastighetsbubblan, och därför belånats till lägre belopp som mer motsvarar deras reala värde. Man kan också förutsätta att man på andra sätt gjort noggrannare prövningar i dessa fall än i icke-slumområden.

Sålunda har vi här en lögn från nyliberalerna - igen. Men den är inte oväntad. Nyliberalernas och libertarianernas hat mot staten och alla regleringar verkar ursäkta vilka lögner som helst. Deras perversa ideologier - som har det gemensamt att de hyllar och gynnar den girigaste och hänsynslösaste på den för tillfället svagastes bekostnad - leder obevekligt till ett feodalt samhälle, på samma sätt som kommunismens "proletariatets diktatur" leder till nomenklaturans upphöjelse till feodalherrar.

Åtstramningar inte rätt medicin

Man kräver åtstramningar av greker, italienare, portugiser och andra. Alla vet att det är ett stensäkert sätt att få en recession att övergå i depression, men det verkar man ge fan i. Vad som händer med fattiga greker och portugiser - som minst av alla bär skulden för dagens bistra verklighet - det skiter man i.

För att nu ta Grekland, så emanerar ju problemen huvudsakligen ur tre källor: korruption, skattesmitning och finanskrisen. Inget av dessa problem kan sägas vara den vanlige grekens "fel". Korruptionen och skattesmitningen kan ju tämligen enkelt härledas ur en historia av först militärdiktatur och sedan en följd av regeringar av olika färger som utövat sin makt lika mycket genom politiska tillsättningar av mängder av övertaliga och partilojala tjänstemän som genom politiska beslut. Av detta följer givetvis en attityd av att man inte får något för sina skattepengar, och man undviker med alla medel skatt. Och med en ineffektiv skatteförvaltning är det ju inte så svårt. Utom för den "vanlige" greken. Hen betalar källskatt precis som vi gör här i Sverige, så utrymmet för smitning är ganska litet.

Det man inte gör är att klämma åt de riktiga skurkarna. De sitter kvar med sina hopstulna miljardförmögenheter, som de kan fortsätta att använda till att lobba för fortsatt oreglerade finsnsmarknader och betala korrupta ekonomiprofessorer för att ge ett vetenskapligt sken åt den extrema högerpolitik som förs både i Europa och i USA. Jag är inte revolutionär till min läggning, men skulle inte gråta mycket om det gjordes en revolution och sedan dessa rövarbaroner plockades ut på en bakgård (den får vara tämligen stor) och sköts lite stillsamt. Det lidande de i sin girighet orsakat är så enormt att det är svårt att beskriva. Att sedan USA:s justitiedepartement låter bli att använda de metoder man så gärna använder mot annan organiserad brottslighet för att klämma åt dessa plundrare visar hur djupt korruptionen når.

Hollande ett litet hopp

Fransmännen verkar ha valt en socialist till president. Det återger mig ett litet hopp om mänskligheten. Tyvärr har ju det internationella finanskapitalet - ni vet dom där som med hänsynslös girighet har plundrat världen på enorma värden - resurser att sabotera och ställa till det för Frankrike. Det har dom ju gjort förut när fransmännen valt "olämpliga" politiker. Vi får väl se vilka metoder som används den här gången.

Är Reinfel helt obildbar?

När man läser Aftonbladets rapportering från moderaternas länsstämma i Norrbotten så kan man undra om mannen är helt obildbar. Han går till storms mot socialdemokraternas förslag om att ta bort den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år, och att ta bort restaurangmomsen. Han hävdar därvid att detta skulle öka ungdomsarbetslösheten. Dessa påståenden är i det första fallet emot bättre vetande - sänkta arbetsgivaravgifter har inga mätbara sysselsättningseffekter - och i det andra fallet är det mycket tveksamt om några effekter kommer att kunna mätas. Det finns - som nästan all forskning på området visar - nämligen många faktorer som talar emot båda dessa skatterabatter/bidrag. I själva verket har ju McDonalds - tvärtom vad man talar om i sina co-brandingkampanjer med högern  - i handling visat att man inte tror på en restaurangmomssänkning som en efterfrågestimulerande åtgärd. Man har ju nämligen tidigare inte sänkt priserna på mat för avhämtning trots att momsen där sedan länge legat på den lägre matmomsens nivå. Och just där finns enligt min uppfattning det enda argumentet för att behålla den lägre restaurangmomsen - nämligen att det inte finns någon anledning att mat skall beskattas hårdare för att den äts på restaurang i stället för hemma. Någon effekt på ungdomsarbetslösheten som står i rimlig relation till kostnaden har den ju inte.

Beskatta lobbying

eller
Återupprätta politiken

I dagens värld utsätts politiker och beslutsfattare för en skoningslös verkanseld från lobbyister av många slag. Astronomiska belopp satsas på att påverka politiska och andra beslut. Ett exempel på detta är den lobbykampanj som drevs mot REACH - kemikaliedirektivet. Miljard efter miljard lades från europeisk kemiindustri på att bekämpa och urvattna det direktivet. I efterhand kan man lätt se att nästan allt som framfördes var lögn och förbannad dikt. Och i allt väsentligt är det vad kommersiell lobbying är - partsinlagor som sällan har något med verkligheten att göra.

Min uppfattning är att kommersiell lobbying bör beskattas så att för varje Euro som betalas till lobbyfirmor eller enskilda lobbyister så skall en Euro betalas i skatt. Den skatten skall vara öronmärkt för oberoende forskning på området. För varje påstående ett företag eller en organisation gör om konsekvenser av lagstiftning, skall forskningen ges insyn så att den kan verifiera - eller inte - påståendet.

Det är dags att sätta grimma och koppel på lobbyister. Det kan ha två effekter - antingen upphör den storskaliga lobbyismen därför att man inte längre kan ljuga fritt, eller så fortsätter den på en mindre skala så att den faktiskt tillför något till den politiska beslutsprocessen. I vilketdera fall får vi en bättre kvalitet på politiska beslut - till medborgarnas fromma, om än till förfång för dem som profiterar på bristfällig lagstiftning och korrumperade beslut.